”Vi sörjer inte som de andra, de som inte har något hopp”

”Bröder [och systrar], vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” (1Thess. 4:14-18)

Det har knappast undgått någon att det under föregångna helg infallit såväl ”alla helgons dag” som ”alla själars dag” (el. Sön. efter alla helgons dag).  Alla helgons dag firas bland somliga kristna i världen till åminnelse av helgonen (de heliga) som gått före oss in i den himmelska saligheten, medan ”alla själars dag” avser hågkomsten av de själar som avlidit och ännu inte nått den eviga vilan. En sammanblandning mellan dagarna har emellertid skett i vårt land, i vilket ”alla helgons dag” för den sekulariserade svensken innebär ett besök till kyrkogårdens grav och tändandet ett ljus för sina avlidna anhöriga. Alla helgons dag har visserligen alltjämt funnits med i den Lutherska kyrkan (som blev fastlagd helgdag i Sverige under 1950-talet) medan man i kölvattnet av ”Reformationen” kom att upphöra med iakttagandet av ”alla själars dag” i dess romersk- katolska utformning, givet denna högtids obibliska ursprung och praxis.

Nåväl, denna kyrkliga helgdag med avseende på inramning och uttryck – vare sig vi talar om den urvattnade svenskkyrkliga modellen å ena sidan eller den ursprungliga romersk-katolska varianten å den andra – är obiblisk och inget som vår Herre Jesus Kristus eller hans Apostlar iakttog eller ordinerade sina efterföljare att observera. Herren själv önskar nog istället att Kyrkan i nuet lever ut Uppståndelsens liv och är fokuserade på att vara ambassadörer för denna levande realitet. Hur som helst så inbjuder denna helgdag – genom sin blotta närvaro i vår kalender – oss till att reflektera över vår egen kommande död och de anhöriga samt vänner som gått före oss.       

Vad händer med de döda och var befinner de sig just nu?

Det är till Gud människan går i sitt frånfälle; detta oberoende av om hon känner Herren eller inte. Ingen människa undkommer Skaparen!  Skriften säger att när människan dör så reduceras hon till stoft och hennes ande vänder åter till Gud som givit den (1 Mos. 3:19; Pred. 12:7) i väntan på uppståndelsen och den följande domen (Heb. 9:27) där hon kommer ställas till svars av Herren (Ps. 9:8-9; Apg. 17:31; 2 Kor. 5:10); för hur hon levt det liv som Gud givit henne att leva (Upp. 20:12-13). Utfallet av denna totala gudomliga genomlysning (Heb. 4:13) av människan blir antingen evigt liv eller evigt straff (Matt. 25:45-46; Upp. 20:14-15).

Det finns med andra ord alltså en period som löper från människans död till hennes framtida uppståndelse (till kropp och själ/ande) som brukar kallas mellantillståndet.  Det är i detta tillstånd som våra avlidna anhöriga befinner sig just nu. Skriften har olika namn på denna existensform och kvaliteten på denna temporära vistelse skiftar beroende på om man är i Jesus Kristus (d.v.s. på Jesus troende och därmed tillhörande honom) eller utanför Kristus (icke-troende och inte tillhörande honom). I Lukasevangeliet talas exempelvis om paradiset i samband med rövaren på korset, vilken kommit till omvändelsens insikt gällande sin synd och skuld:

”Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: ”Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:42-43)

Jesus själv, lovade sina lärjungar att han skulle gå bort och bereda plats för dem så att de kunde vara hos honom när tiden var kommen:

I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Joh 14:2-3)

Aposteln Paulus understryker: att vara borta från kroppen, innebär att vara hemma hos Herren, något han själv innerligt såg framemot:

”Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren.” (2 Kor. 5:6)

”Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.” (2 Kor. 5:8)

Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” (Fil. 1:23)

När det sedan gäller de människor vilka Skriften kallar orättfärdiga; d.v.s. de som avlidit utan frälsande tro på Jesus Kristus; dessa kommer Herren att hålla fängslad samt under tuktan intill domens dag (1 Pet. 3:19; 2 Pet. 2:9).

Vårt hopp!

Dagens text gör gällande att vårt hopp vilar uteslutande på Kristi död och uppståndelses faktum. Kristi död, talar om att Herren Jesus Kristus, fullkomlig och rättfärdig, dog för våra synder, i vårt ställe på korset. Skriften gör gällande att syndens lön är döden (Rom. 6:23) och eftersom människan syndar så är hon hemfallen åt detta straff och denna destruktionsmakt (Rom. 5:12). Kristi uppståndelses realitet proklamerar för oss att Gud i Jesus Kristus besegrat synden och döden en gång för alla. Kristus är segerHerren och säger till oss idag:

”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” (Upp. 1:17-18)

Att Herren har nycklarna till döden och dödsriket innebär att Han är den ende som kan befria oss från döden och ge oss det eviga livet.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? (Joh.11:25-28)

Det är i gemenskap med Jesus Kristus, vilken är livets outsinliga källa som garanterar oss att vi likt vår Herre skall få uppstå (till ande, kropp och själ) till ett liv som aldrig någonsin tar slut. Detta eviga liv som i sin fullhet blir vårt vid uppståndelsen; är ett liv utan de plågor (kroppsliga och själsliga) och sorger som präglar nuets tillvaro.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. *Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. *Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” (Upp. 21:1-5)

Dagens text säger vidare att detta hopp är betingad av vår tro och denna tro är långt mer än ett önsketänkande utan avser en tro som kommer från Herren själv och som Hebreerbrevet beskriver som: ”en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser (Heb 11:1)”. Denna tro är hjärtats tro som Rom. 10:9 talar om:

Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst.  (Rom 10:9)

Den frälsande och rättfärdiggörande tron går alltså med andra ord, hand i hand med en tro på Jesu uppståndelse.  

När 1 Thess. 4: 14ff. säger om ”de andra” att de sörjer utan ”hopp” så handlar detta alltså om dem som inte tror. Utan tro på Jesus Kristus så finns det inget hopp för någon människa och därmed inte heller någon verklig tröst i den sorg som följer på hädangångna anhöriga och nära vänner.

+Magnus    

Herre, ge mig det vattnet!

»En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått in till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna”. (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra). Jesus svarade henne. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv”. Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”»  (Joh. 4:7-15)

Precis som kvinnan i dagens text – vid Sykars brunn så har vi ofta vår blick sänkt till denna värld, och tänker samt resonerar som hon gör. Vi ser inte att skulle finnas något mer än detta vårt liv här och nu; att det finns det en väg – en dörr in till någonting radikalt annorlunda: till Gud och Guds liv.

Törsten och vattnet är i dagens text, uttryck för våra fysiska livsbetingelser; våra livs villkor. Utan vatten kan vi inte leva och törsten visar på att vi ständigt måste fylla på med mer vätska så att vi uppehåller det flyktiga liv vi har här på jorden. När vi väl förbrukat detta livgivande vatten dröjer det som bekant inte särskilt länge förrän vi på nytt måste fylla på med mer.

Jesus säger i dagens text att detta villkor också gäller det andliga livet: det inre livet. Det som kvinnan vid Sykars brunn inte till en början förmådde att förstå, var att ”Livet” gör oss törstiga. Ständigt söker vi släcka det inre livets törst ur denna världs källor: i karriär, kärleksrelationer, vänner, fritidssysselsättning och självförverkligande av olika slag, bara för att återigen efter en stunds tillfredställelse, finna att törsten på insidan fortfarande är kvar.  

Nyckelställe:

Jesus säger idag till oss att Han är det levande vattnet:

”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten. Den som dricker av det vatten som jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv”.

Gud förstår våra livsvillkor, därför önskar han också att få bli delaktig i våra liv. Jesus vill ha livsgemenskap med oss och bli den källa inom oss som ger vårt inre liv sann och evig tillfredställelse. Herren vill släcka den törst som uppstår till följd av det yttre liv som vi lever. Allt detta förmår Gud att göra – eftersom han är vår Skapare och känner oss fullständigt (”På er är till och med alla hårstrån räknade”. Matt 10:30). Det är vårt grundläggande existentiella behov som han vill fylla. Herren vill ge oss meningen med livet vilket innebär gemenskap med honom. Allt vi behöver göra är att precis som kvinnan vid brunnen, säga: ”Herre ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå efter vatten”. Då kommer Gud – vilket han lovat i sitt Ord – att ge oss det vatten som släcker vår andliga törst; det eviga livet i relation med honom. Detta är det eviga liv som börjar när du i tro tar emot Jesus Kristus och blir född på nytt. Det är det liv som aldrig någonsin tar slut och som döden inte kan utplåna.

Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten. (Upp. 21:6)

+Magnus

”Herre, hjälp mig!”

»Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?”» (Matt. 14:28-31)

Detta är vad kristen tro ytterst handlar om: att leva i tro! Skriften gör gällande: ”Den rättfärdige skall leva av/genom tron” (Rom. 1:17). Denna trons vandring med Herren är emellertid inte alltid rak, enkel eller given. Rätt som det är kan det plötsligt börja blåsa upp till storm i våra liv och vi blir lik textens Petrus som släppte trons blick på Frälsaren och istället började se på omständigheterna och hotet runtomkring sig. Det är nämligen just när livet drabbar oss som mest obarmhärtigt, som vi tenderar att sluta in oss i oss själva; – vi blir jagcentrerade.  Plötsligt så upplevs inte längre Jesu närvaro i våra liv utan endast hans påtagliga frånvaro; vi sjunker ner genom problemens ytskikt – ner i det nattsvarta djupet. Vi börjar tvivla, kanske rent av förtvivla. ”Var är du Herre – var är din närvaro”? ”Hur är det med dina löften som du givit i ditt Ord?” ”Varför lyser Du med din frånvaro i denna kvalens tid?” ”Svara mig Herre!!”

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.” (Ps. 22:2)

Att tvivla är dock mänskligt. Vi har alla säkert erfarenheten av att någon gång tvivla; inte bara på Gud utan även på oss själva och vår egen förmåga att ta oss ur vår belägenhet. Vad sker med Petrus i texten? – Jo, han sjunker; – tvivlar. Vi kan nästan se honom framför oss; hur han står där på vattnet med vindarna piskande mot sig; hur han sjunker ner i vattnet.

Vad gör Petrus? Nöden är så omedelbar; situationen så hopplös och hotande att inga genomtänkta samt välformulerade böner finner vägen ur Petrus mun, utan endast: ”HERRE HJÄLP MIG!!!” Men genom att Petrus uttrycker dessa ord så sträcker han sig mot Herren. Han överlåter och flyttar över ansvaret tillika hela sin börda på Jesus. Vad händer då? Jo, Herren tar tag i Petrus hand.

Dagens text ger oss ett tydligt svar på vem – som förändrade hela Petrus situation: JESUS!!! Petrus förstod att han var tvungen rikta sin blick mot Jesus. När han inte såg på Jesus så föll han ner i omständigheternas tvivel. Men blott några ynka ord, formulerade i absolut desperation förmådde att aktivera Jesu hjälpande hand; därför att ropet stammade ifrån Petrus tro på Herren och hans förmåga att rädda honom ur sin situation. Att Jesus därefter förebrår Petrus för att denne tvivlat kommer inte ur någon aversion utan handlar om ett pedagogiskt konstaterande och diagnosticerande: Petrus är svag i sin tro/förtröstan på Herren. Hade hans tro varit starkare så hade tvivlet inte funnits där, omständigheterna till trots. Men även om Petrus hade en liten tro (grundtextens adj.: oligopistis [ολιγόπιστις]) fr.: oligos = liten + pistis = tro) så var den fullt tillräcklig för att Herren skulle gripa in med avseende på den annalkande faran.

På liknande vis är det ibland med oss. Vi underlåter att hålla trons blick fixerad på Herren. Detta sker vanligen när Guds Ord (som är vår kompass i livet) och bönen (som är hjärtats innerliga samtal med Herren) försummats under en tid. Men när nödens omständigheter obarmhärtigt tvingar sig på oss så söker vi oss omedelbart in mot Den Ende som förmår att hjälpa oss.

Jag tror att Kärlekens och Ömhetens Gud vill mana till var och en av oss idag: ”Distansera dig inte från mig” – ”vandra inte ensam eller i din egen kraft, utan vandra med mig!” ”Håll mig i handen – jag släpper dig aldrig”.

”Jag är Herren din Gud, som håller dig vid din högra hand, som säger till dig: Frukta inte jag hjälper dig”(Jes. 41:13)

Petrus tappade tillfälligt blicken på Kristus och vi gör ibland som bekant detsamma. Men vi kan liksom Petrus – åkalla Jesus med ett rop, en suck, en vädjan och Guds Ord försäkrar oss om att Herren både hör och griper in i vår specifika belägenhet:

”I min nöd åkallade jag HERREN, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop till honom nådde hans öron.” (Ps. 18:7)   

”Jag ropar till HERREN i min nöd och han svarar mig.” (Ps. 120:1)

”Jag ropade till HERREN i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst.” (Jona 2:3)

”Jag sökte HERREN och han svarade mig, ur all min förskräckelse räddade han mig.” (Ps.34:5)

”Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta.” (Ps. 40:2-3)

Det är i sammanhanget också viktigt för oss att komma ihåg att vid perioder av svåra tvivel (just under brännigarnas kraft), då vi upplever det som om Gud hade lämnat oss; så är det alltid vi själva som har distanserat oss från Gud. Herren har däremot aldrig lämnat vår sida.

”Ty HERREN, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig.” (5 Mos. 31:6)

”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:20)

Herren säger till oss idag från sitt Ord, att han lovat att vara med oss. Det är ett löfte från Gud till oss; – han är med oss på livets vandring – när vi tycks vandra på vatten; när vi sjunker. Jesus vår sanna medMänniska vet också vad det innebär att sjunka: att tvivla, att gråta, att förlora hoppet; han vet vad lidande är. Jesus vet också vad seger är; han har gått på vatten och segrat över döden och destruktionen. Kristi seger, är vårt löfte om att livet går att leva i tro på Herren Jesus och att vi en dag skall möta det eviga livet i härlighet med honom. Tills den dagen, då vår tro byts i åskådan, vandrar vi genom livet med Jesus – hand i hand; på vatten tillsammans med vår Gud. Löften om hjälp under vandringen – finns i Jesu Ord – Guds Ord – Bibeln. Dessa Ord, Kristi ord och tilltal till oss – kommer den Helige Ande att levandegöra i de situationer då hjälpen verkar långt borta och kaoskrafter synes vinna. Guds Ord genom Jesus Kristus blir då Handen som fattar tag i din och lyfter dig upp ur djupet.

Vi kan inte gömma oss för livet eller undvika det, därför att livet händer oss; vi kan bara leva det. Jesus vill inte att vi skall leva vårt liv för oss själva. Herren vill leva det tillsammans med oss och genom oss.

Gud välsigne dig!

+Magnus

Guds blottade hjärtelag: nåden

»Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”. Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig. Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.» (Luk 15:1-10)

Dagens text är hämtad från Lukas 15:e kapitel. Kapitlet innehåller om man fortsätter även liknelsen om den förlorade sonen. Anledningen till att Jesus målar upp dessa bilder beror på den inledande kritiken från fariséerna. Jesus beskylldes för ett omoraliskt och orent förhållningssätt: han umgicks med tulldrivare och syndare. Utifrån texten kan vi även skönja att Kristus drog till sig skaror från samhällets skuggsida: de föraktade och förringade. De kom för att lyssna till honom. Fariséerna vilka slog vakt om renheten och heligheten, ville inte beblanda sig med syndare om inte dessa först insett sitt syndfulla leverne och därefter omvänt sig.

Liknelserna som Jesus för fram ovan, blottar Guds hjärtelag: den gränslösa nåden och kärleken till människan. När det gäller det gäller bildspråket så betonar Herren tydligt det paradoxala i mänsklig mening: det irrationella och besynnerliga i herdens och kvinnans handlande. Herden som lämnar 99 får i öknen för att söka det förlorade tills han hittar det; kvinnan vilken vänder upp och ner på sitt hem för ett mynts skull. Dessa liknelser bidrager således till ett magnifikt försvar för Kristi verksamhet bland syndare samtidigt som dessa berättelser visar på Guds oändliga och obegripliga kärlek riktade mot förlorade människor. Herdebilden i den första liknelsen är ett vanligt motiv i Skriften för att beskriva Gud medan fåren symboliserar Guds folk. Proportionerna i liknelsen är slående: 99 – 1 och visar på hur Guds nåd bryter igenom alla barriärer av mänskliga restriktioner över hur Gud borde förhålla sig gentemot syndare. Kristus visar genom dessa exempel på fariséernas gudsfrånvändhet och missriktade fokus; de förstår inte Jesu kärlekstjänst bland syndare, hedningar och publikaner eftersom ingen normal rättrogen jude skulle ha umgåtts med sådana människor.

Jesus ger ett direkt svar på tal i Mark 2:17: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare”. Det var för syndarnas skull Kristus kom. Guds frälsningsplan inkluderade alla människor. Guds kärleksförklaring till syndarna, till de förlorade fåren, människorna, följer inte någon kall logik, eller mänskligt förfarande, utan handlar om en kärlek, om vilken inget högre kan tänkas. En kärlek som springer ur Guds hjärta. Orden: egenvärde, betydelsefull, dyrbar, fångar om möjligt upp komponenterna i vad resultatet av denna kärlek medför när det gäller människan. Jesus liknelser ovan, understryker hur mycket Gud verkligen älskar de förlorade människorna. Hur kan vi någonsin förstå vidden av denna kärlek? Eftersom liknelsens bilder beskriver ett förhållningssätt vilket är radikalt annorlunda än en mänsklig inställning till detsamma så medför det att kärleken är av en annan art än vad vi förnuftsmässigt kan begripa. Det är en kärlek som Joh 3:16 så pregnant uttrycker med: ”så älskade Gud hela världen att han gav den sin ende son”… Gud för sin kärlek och omsorg till syndarna, offrar sitt högsta; ger det största Han har som gåva till oss.  O, vilken nåd som kommer ur detta offer! Även om vi inte fullt kan förstå den, så vi kan däremot uttrycka en djup tacksamhet till Gud för vad Herren gjort för oss.

Liknelserna når ett ljudande crescendo i slutet av dagens text och uppvisar ytterligare en dimension, nämligen himmelens glädje!!! Glädjen här kan bara förstås i relation till ett aktivt sökande som i sin tur motiveras av kärlek. Herden och kvinnan i liknelserna söker tills de finner. Kärleken, aktualiserar glädjen över att det som varit förlorat har blivit återfunnet.

Jag vill i utifrån dagens text peka på tre omistliga andliga sanningar för dig att ta med under veckan som kommer:

1. Frälsningen är gratis

Aposteln Paulus säger i Efesierbrevet 2:8-9: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig”.

En Gud så rik på barmhärtighet har älskat oss, våra överträdelser till trots. Herren har frälst oss och fört oss till en himmelsk gemenskap med honom! Aposteln Paulus sammanfattar med ett enda ord, denna Guds obegripliga hållning gentemot syndare och förlorade: nåd.

Nåd i latinet heter gratia och härrör från dativformen i pluralis: gratiis, från vilket vi har hämtat vårt svenska: gratis . Svenska Akademins Ordbok ger följande betydelser av gratis (adverb respektive adjektiv): I. ”av nåd eller ynnest; till skänks, för intet; utan ersättning eller vederlag”; II.  ”kostnadsfri, kostnadsfritt tillgänglig” (se: https://www.saob.se/artikel/?seek=gratis&pz=1).

Att frälsningen är gratis för dem som tror kallar Paulus för en Guds gåva. En gåva upphör att vara en gåva om det föreligger villkor för såväl dess givande som mottagande.  Det är alltså inte fråga om någon mänsklig förtjänst i den bemärkelsen att det skulle handla om vissa kvalitativa gärningar från vår sida; utan endast av nåd och kärlek från Gud; – en besynnerlig sanning mina vänner. Om vi sätter oss in i Paulus eget liv och vittnesbörd får dessa uttryck en alldeles särskild förankring. Paulus som en gång hade förföljt den kristna församlingen fick själv möta nåden på vägen mot Damaskus. Paulus var förlorad men blev återfunnen. Gud sökte och fann Paulus samt kallade honom till gemenskap och tjänst.

2. Frälsningen är en Guds aktivitet

Liknelserna uppvisar en handlande Gud. Det är inte frågan om någon mänsklig strävan här; att syndaren först inser eller förstår vidden av sina överträdelser och börjar städa upp sitt liv för att därefter vända sig till Herren Jesus. Tvärtom: Omvändelsen sker inom ramen för ett djupt möte med den levande Guden vilken kallat alla människor till sitt rike. Det är Herren som står för all aktivitet här, – från början till slut. Vi ser detta särskilt tydligt i dagens text genom den oupphörligt sökande herden respektive kvinnan. Gud möter och finner de förlorade, på ett sådant sätt att de omvänder sig till honom. Exemplet med herden är illustrativt; när han har funnit det förlorade fåret, så lägger han det över sina axlar och (underförstått) bär det in i sin fålla. Människan kan alltså inte frambringa sinnesändringens tillstånd av sig själv likt fariséernas krav på omvändelse, utan hon behöver uppsökas och omfamnas av kärlekens Gud. Guds aktivitet står m a o i fokus. Gud söker ständigt efter de förlorade.

3. Gud kallar oss som är frälsta att följa Kristi exempel

Kristus fanns där för, tog tid för, brydde sig om och kände med syndarna. Jesus var tillgänglig och öppen för dem; – för deras skull. Strax innan Kristus lämnade jorden för den himmelska verkligheten, så kallade han oss kristna – kyrkan till efterföljande av hans exempel.  Vi kan läsa om detta i dopbefallningen (Matt. 28ff.). Kyrkan, fylld med den helige Andes kraft har fått Kristi uppdrag att föra alla folk till tro och gemenskap med Gud; att göra dem till Jesu lärjungar. Detta lärjungaskap är inkluderande eftersom det är öppet och avsett för alla människor. Genom vårt dop och vår position i Kristus skall vi alla bidraga till att visa på den öppna vägen – mot Fadern. På samma sätt som Kristus förkroppsligade Guds aktiva sökande efter de förlorade, så skall vi bedja Herren om att våra hjärtan blir lyhörda för Hans röst i detta avseende. Vi har en mycket viktig uppgift att fylla i denna svåra och mörka tid som vi befinner oss i just nu; dels som församling, men även som medmänniskor; nämligen att finna de förlorade fåren vilka saknar Herden Jesus Kristus. Herren vill att vi skall – genom vår livshållning och medmänsklighet i enlighet med kärleksbudskapet – visa på den levande Guden verksam inom oss och därmed vara levande vittnesbörd för de förlorade, de hopplösa och de ensamma.

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”  (Fil. 2:5)

”Herre, välsigna och bevara oss. Herre, låt ditt ansikte lysa över oss och var oss nådig. Herre vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frid. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn,  amen!”

+Magnus

”Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”

»Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”» (Luk 10:38-42)

Mycket i våra liv handlar om att vara någon eller att bli något. Kvällstidningar, tv-reklam, reklampelare och olika typer av livsstilsmagasin samt program försöker visa och ge oss vägledning till vad det mänskliga livet har att erbjuda. Om man något drastiskt och förenklat ser på vår tids ideal så kan de nog summeras med följande: fred, framgång, hälsa, skönhet, materiell trygghet, vänskap, en varaktig kärleksrelation, barn, barnbarn och ett långt liv. Vad mer kan vi egentligen önska oss av livet?

 Verkligheten och vår mänskliga erfarenhet visar emellertid att mängder av människor (av olika anledningar) – kommer till korta i sin strävan efter detta livets goda. Detta gäller i synnerhet de individer som lever i tillstånd eller under omständigheter som är just baksidan av vår tids rådande ideal: krig, sjukdom, fattigdom, utbrändhet, ensamhet och brustna kärleksrelationer. För somliga individer blir det jordiska livet alltså en enda lång kamp och strävan. 

En sak står dock klar och gäller obetingat för alla människor överallt vare sig man befinner sig på livets solsida; eller under dess växlande molnighet eller rent av på dess skuggsida: dödens ofrånkomlighet. Döden är det totala slutet på all mänsklig strävan! Graven tar inte hänsyn till någon och gör inte skillnad på person.

Tänk om det vore så att allt det vi strävat efter och byggt upp i våra liv för alltid kunde bestå – så att vi kunde njuta frukten av vårt livsverk. Men tyvärr är detta en omöjlighet genom vår egen ändlighet. Vi bryts varje dag ned och blir till stoft i slutändan; vårt livsverk och allt vi skrapat ihop tas över av någon annan. Vi lever kvar i den utsträckning människor minns oss och vårt avtryck i historien.

Gud vill idag – likt genom en megafon få oss att lyssna – och säga att alla våra omsorger om livet och vår strävan efter dess goda inte är det som är bäst eller nödvändigast i förlängningen. Våra jordiska omsorger kan nämligen bli en fiende till det bästa; detta om de blir våra livs mål och mening så att vi missar Guds kallelse till gemenskap med honom.

Herren visar oss genom berättelsen om Marta och Maria – att detta inte behöver vara fallet! Vi har nämligen ett fritt val i förhållande till våra liv. Marta är sinnebilden för den hektiska människan i livet, den som till sin läggning är rastlös och strävande. Hon måste hinna med en massa saker, tiden är så dyrbar. Marta har blicken sänkt till allt som hon måste göra och hinna med. Jesus ser detta på ett djupare plan; han känner Martas hjärta och talar rätt in i hennes livssituation: ”Marta, Marta du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs.”

Jesus var på besök hos Marta, inte bara i hennes hem, utan i hennes liv. Han påkallade hennes uppmärksamhet och knackade på hennes hjärtas dörr. Det Jesus önskade poängtera är att all Martas oro, och all hennes strävan kring allt som måste uppnås och göras i livet – ytterst saknar mening och betydelse; allt kommer nämligen att ta slut med graven; livet kommer att tas ifrån henne.

Maria däremot utgör sinnebilden för den person som har valt det som är bäst och som inte skall tas ifrån henne.  Marias livshållning är alltså den motsatta till Martas genom att hon väljer att sitta ned vid Jesu fötter och lyssna till hans Ord.

”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31-32)  

Vad är det Jesus menar vara det bästa och det som inte skall tagas ifrån Maria och som han indirekt önskar att också Marta väljer?  Jo, det är Jesus och Guds liv genom tron på Jesus –  det eviga livet i gemenskap med Gud. För att instämma med aposteln Petrus ord:

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, (Joh 6:68 SFB)

Det som är bäst och det som inte skall tas ifrån Maria är alltså Jesus vilken säger om sig själv:

”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26)

Detta är ett liv som börjar här och nu vilket döden inte kan utplåna; det fortsätter in i evigheten – livet i gemenskap med Gud. Detta eviga liv kan inte förtjänas utan endast emottagas med trons öppna hand. Det är att säga ja till Herren! ”Jag vill tillhöra dig!” ”Jag lägger mitt liv i dina händer, kom och ta mitt förfelade liv!” ”Jag vill inte längre tillhöra mig själv och vara min egen Herre!” ”Herre förlåt mig mina synder och ge mig din frid!”

Jesu kärleksfulla Ord till Marta och till oss idag – om att göra Marias livsval, gäller det ofrånkomliga faktum, att vi genom vår oro och bundenhet kring allt vi måste uppnå inte för oss närmare livets mening – utan snarare längre bort från den Gud som är livets enda källa och mening . Om våra liv kontinuerligt präglas av en viljans inkrökthet i sig själv så kommer vår blick och håg aldrig att nå högre än det horisontellt jordiska och vi går evigt miste om nya himlar och en ny jord som Herren lovat oss i sitt Ord. Låt oss därför istället följa Marias exempel genom att i tro förbliva i gemenskap med Jesus; sittandes vid hans fötter, lyssnandes till hans livgivande och livsförvandlande Ord.  

Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.

+Magnus

!Storebror ser dig!

Denna formulering används när man talar om någon makt eller auktoritet som hotar att ha kontroll över vad man som enskild person företar sig. I den tid som vi nu lever aktualiseras detta i allra högsta grad. Det finns i dag tekniska system med vars hjälp man kan identifiera enskilda personer som rör sig ute i samhället (ansiktsigenkänning) och som man nu menar sig kunna behöva använda för att kontrollera människors rörelser med tanke på den pågående pandemin. Man tar pandemin som en förevändning för att systematisera personövervakning, motivet kan kanske vara berättigat i det korta perspektivet, men det inbjuder till att missbrukas av myndigheter som vill behålla en orättfärdig kontroll över människor.

I Sverige efterfrågas alltmer kameraövervakning tillsammans med andra tekniska system för att upprätthålla lag och ordning. För att få använda sådan teknik måste den först godkännas av olika myndigheter och användningen är reglerad i lagar och förordningar så att inte vem som helst ska kunna få tillgång till t. ex. en övervakningsfilm. Trots att det finns en återhållsamhet mot användningen av dessa system så hörs protester mot en sådan utveckling eftersom man menar att det inkräktar på den personliga integriteten. Det är fortfarande ingen större risk för någon i Sverige att drabbas orätt om man lever ett någorlunda hyggligt och skötsamt liv, men det uttrycks som en fara även i Sverige för att det kan missbrukas.

När jag lite på avstånd, med ena örat, lyssnat till vad som pågått så påmindes jag om några bibelverser:

Jesaja 11:3: Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. (Bibel 2000)

Joh 2:25: Han behövde inte höra någon vittna om människan, ty av sig själv visste han vad som var i människan.

1 Kungaboken 8:39ff.: ”Ty endast du känner alla människors hjärtan.

De här tre verserna talar om att det redan finns en makt som besitter hela den förmåga som man i dag fruktar för att storebror ska kunna skaffa sig för att utöva kontroll. Denna makt heter Gud Fader, Son och Helig Ande. Den stora skillnaden är att Guds makt inte bara känner igen ansikten, utan känner hela människan ända in i hjärtat och inte har någon dold agenda eller några onda avsikter, utan såsom alltings skapare tar Gud det fulla ansvaret för att leda oss på rätta vägar och hitta rätt här i världen:

1 Tim 2:3-4: Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

Kung David hade fått erfara denna Guds övervakande makt och har uttryckt det i Psalm 139, där de tre första verserna lyder:

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.

Om man inte förstår att Gud är ute efter att rädda, beskydda och leda oss så kan man kanske tycka att det är hotfullt, att det trots allt finns något/någon som ser och hör mig oavsett om jag vill det eller inte. Den makalösa skillnaden mot det system världen håller på att utveckla, är att Guds övervakande kommer ur Hans kärlek till oss uttryckt genom Jesus Kristus.

Budskapet i dessa verser är alltså inte till för att skrämma någon bort från Gud, utan tvärtom till för att vi ska förstå vilken underbar tillgång det är för den som tror på Jesus, att leva under Guds uppsikt.

Det som upplevs som hotande och närgånget kan i ljuset av Guds ord få en helt annan innebörd. Det som i världen upplevs som kontrollerande och hotande får i Guds rike motsatt effekt och utgör ett beskydd och en välsignelse som vi får påminna oss om varje dag.

Mitt i denna tid av osäkerhet och famlande säger Guds ord att Jesus sitter på Faderns högra sida i himmelen och ber för oss (Rom 8:34).

När Jesus hängde på korset och ropade till sin Fader: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46); så gjorde Jesus det i ditt och mitt ställe. Han fick erfara vad det innebar att vara övergiven av Gud för att vi skulle slippa. Det gäller fortfarande. Jesus tog vår synd, ensamhet, tomhet, isolering och karantän och gav oss i stället gemenskap med Gud, och tillgång till Hans beskydd för den som tog emot Jesus som sin frälsare.

Det finns många bibelverser som vittnar om Guds omsorg om oss. Här följer några verser ur Psaltaren.

Ps 91:1-2 Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ”I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.”

Ps 91:11 Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.

Så vill jag avsluta med den bön som David bad i Psalm 139:

Ps 139:23-24  ”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.

Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen”.

Gud välsigne och bevare dig

Lars-Göran

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång