”Dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga”

”Så säger ock jag [Jesus] dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt.16:18 1917)

Det har redan hunnit bli månaden februari Herrens år 2021 och vi har sålunda lagt bakom oss det märkliga året 2020. Vi vill i anslutning till detta – om än sent omsider – passa på att önska er alla en god och välsignad fortsättning på 2021. När vi ser tillbaka på det föregående året så kan vi konstatera att inte mycket blev sig likt i jämförelse med tidigare år. Länder, städer och hela samhällen har befunnit sig och befinner sig ännu (- vid skrivande stund -) mer eller mindre i det som kommit att kallas för ”lockdown”  (nedstängning).  Covid-19 eller Corona, vilket denna farsot till pandemi fått som namn, har inte bara varit dödlig utan också bildligt sett, förlamande till sin karaktär. Vår rörelsefrihet har blivit högst begränsad och mycket av det som givit det mänskliga livet dess kvalitet, innehåll och mening har satts på undantag. Hur länge detta vårt nuvarande predikament skall pågå kan ingen expert säkert säga oss. Löfte om ljusning på horisonten finns dock genom det vaccin som nu har tagits fram tillika den pågående vaccineringen av det svenska folket. Låt oss därför innerligt be till Herren att Han verkar i och genom denna process som begynt så att vi har ett effektivt försvar mot denna osynliga fiende.

För Treenighetskyrkans vidkommande har 2020 onekligen inneburit en prövning som ingen av oss initialt kunde ha förutsett. Treenighetskyrkan som utropades söndagen den första december 2019 hann få tre välsignade månader på det nya året innan pandemin med besked slog till och våra fysiska sammankomster kom att pausas (så länge som pandemin härjar i oförminskad styrka). Beslutet att lägga de fysiska samlingarna på is var emellertid inte något svårt beslut för Treenighetskyrkan emedan kärleksbudets imperativ och den gyllene regeln alltjämt är tvingande för oss: ”Du skall älska din nästa som dig själv; allt vad ni vill att människorna skall göra för er skall ni också göra mot dem”. Här handlar det om den kristna plikten och ansvaret att tänka på dem som tillhör de s.k. riskgrupperna men också om dem som arbetar inom vård och omsorg vilka har haft en mycket tung arbetsbörda under denna pandemi. Dödssiffrorna som är kopplade till Covid-19 i världen i allmänhet och Sverige (vid skrivande stund: 12028 avlidna) i synnerhet talar sitt tydliga språk: denna pandemi gör många människor svårt sjuka å ena sidan och tar dyrbara människors liv å den andra. Med facit i hand fattade sålunda Treenighetskyrkan rätt beslut redan under mars månad 2020; fysiska sammankomster är endast möjliga för oss när det inte föreligger någon fara för människors liv och hälsa!

Många församlingar i vårt land har däremot under de månader som denna pandemi pågått, valt att samlas i enlighet med Folkhälsomyndighetens stipulerade maxantal. Under en längre period har denna siffra legat på 50 personer för att vid skrivande stund – p.g.a. rådande omständigheter reduceras till max åtta personer. I kombination med detta har vi också kunnat se en uppsjö av församlingar som valt att hålla regelbundna s.k. internet-gudstjänster av högst skiftande kvalitet. Treenighetskyrkan har i detta hänseende valt att gå en liten annan väg. För oss har det varit otänkbart att bedriva gudstjänstverksamhet där vissa grupper av människor – av risk för sin hälsa – exkluderas; därav denna paus vad gäller fysiska sammankomster. Våra gudstjänster förutsätter att alla människor som vill skall kunna deltaga utan att riskera sin hälsa. När det sedan gäller s.k. internet-gudstjänster har Treenighetskyrkan försiktigt prövat den terrängen även om våra inspelningar hittills varit begränsad till det månatliga i den förhoppningen att pandemin successivt skall avtaga så att vi kan komma igång med s a s ”riktiga gudstjänster”. Jämte föregående har Treenighetskyrkan begagnat sig av en blogg för att lägga ut undervisning/uppbyggelsetexter.

När det sedan gäller gudstjänster i strikt mening så är det av fundamental vikt att förstå att detta förutsätter en gudstjänstfirande församling samlad till lovprisning/tillbedjan, Ordets förkunnelse och betjänande av varandra i enlighet med de gåvor som Herren lagt ner i sin församling:

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.” (1 Kor. 14:26 B2000)  

Några bibliska undantag för Kristi församling från att fysiskt komma samman existerar inte emedan Guds Ord gör saken kristallklar:

Låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra – detta så mycket mer som I sen huru ‘dagen’ nalkas.(Heb. 10:25 1917)

Kyrkan är Kristi kropp och består av ”lemmar” (du och jag: vi) och som hålls samman av Kristus som är huvudet för kroppen (Kol. 1:18).

”Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många.” (1 Kor. 12:12-14 SFB)

Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en. ” (1 Kor. 12:18-20 SFB)

Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar.” (1 Kor. 12:27 SFB)

Att församlingar i nuet blivit s a s ”tillfälligt” elektroniska är blott en chimär och en tragisk karikatyr av Kristi kropps syfte och realitet i världen. När gudstjänster frikopplas från den församlade enheten och reduceras till mediala produktioner – hur lovvärda de än må vara – infinner sig något artificiellt över det hela och Guds avsikt med den kollektivt funktionellt verkande Kroppen åsidosätts. I frånvaron av den fysiskt gudstjänstfirande församlingen i vilken den Helige Andes närvaro och liv uttrycks i och genom de församlades delaktighet, gemenskap samt betjänande av varandra så uppträder i dess ställe en produktions- tillika konsumtionsmentalitet där enstaka individer (t.ex. pastorn/förkunaren samt övriga medverkande) hamnar i centrum istället för Herren. När en sådan allvarlig förskjutning inträder – om än omedvetet – blir resultatet alltid en kännbar frånvaro av Guds Ande. Fokus kan så lätt här hamna vid yttre faktorer som att ha rätt bild, ljud, ljus och ett intressant program/upplägg i syfte att motsvara den presumtiva tittarskara vilka klickar sig fram till den elektroniska gudstjänsten för att passivt konsumera innehållet. Du kanske invänder här vid dessa krassa ordalag och frågar: Kan inte Gud verka genom internet-gudstjänster, via sociala medier eller genom andra former av tekniska lösningar? Jo, absolut! Gud är allsmäktig och verkar alltid genom sitt Ord och sin Ande; i den meningen finns det inga omständigheter som hindrar Herren från att nå människohjärtat! Men märk väl att den situation som vi befinner oss i som Kyrka i nuet utgör ett slags belägenheternas undantag från det faktum att Herrens kallat oss samman till gemenskap i syfte att tillsammans med oss manifestera sin närvaro genom sin Kropps fulla enhet i den lokala fysiska församlingen.

Covid-19 är en diabolisk attack mot Kyrkan och mänskligheten

Covid-19 utgör tveklöst ett försåtligt angrepp från avgrunden gentemot Guds församling och Guds avsikt samt vilja för sin Kropp nämligen att komma samman för att göra Herrens verk. Att Kristi kropp i nuet paralyserats genom denna rådande pandemi är mycket allvarligt emedan församlingen djupast sett utgör Herrens mun, händer och fötter gentemot omvärlden.  Denna härjande farsot har de facto lyckats söndra det som är ämnat att höra samman till den grad att lemmarna blivit bortkopplade från kroppens liv, gemenskap och enhet vilket in sin tur gör de enskilda lemmarna särskilt utsatta, sårbara, svaga tillika öppna för Fiendens listiga angrepp. Covid-19 är emellertid inte endast en allvarlig attack mot Kristi kropp utan även mot mänskligheten såsom sådan. Denna farsot inte bara dödar utan isolerar människor från varandra; bryter sönder gemenskaper och skapar ensamhet. Denna ensamhet leder i sin tur till ökad psykisk ohälsa som även den i förlängningen riskerar att förkorta livet för de särskilt utsatta. Det torde därmed stå klart att livets Gud på intet sätt ligger bakom denna svåra prövning som världen befinner sig i just nu. Om Guds vilja verkligen skulle ske på jorden såsom i himmelen så hade vi befunnit oss i det paradisiska tillstånd som Skriften lovar inträffa vid tidens slut och evighetens inträdande; när döden, lidandet och ondskan slutgiltigt tillintetgörs. Vi är dock ännu inte där och under tiden har Herren befallt sina lärjungar att be den bön som han själv lärde dem när gick på jorden:

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen” (Matt. 6:10 B2000)

Man kan dock fråga sig varför Gud låter denna pandemi fortgå när den så tydligt gör våld på Guds goda vilja och syfte med vår mänskliga existens. Människan är som bekant skapad av den heliga Treenigheten till Guds avbild (”Låt oss göra”; 1 Mos. 1:26) och likhet för att tjäna Gud och leva i gemenskap med Herren (1 Kor. 1:9) samt våra medmänniskor. Gud själv existerar av evighet i en trefaldig kärleksgemenskap såsom: Fader, Son och Ande och är därmed till sitt väsen relationell samt gemenskapande (2 Kor. 13:13). När Gud sålunda skapade människan så blev hon designad för gemenskap (”till man och kvinna skapade han dem …” jfm. 1 Mos. 1:27-28) vilket innebär att isolation och ensamhet strider mot hennes väsen:

”Herren Gud sade: ’Det är inte bra/gott för människan att vara ensam’ … ” (1 Mos. 2:18)

Vårt personliga ansvar att sköta vårt andliga liv

När vi på grund av dessa svåra omständigheter inte kan fira gudstjänst i reell mening så är det av fundamental vikt för oss som är del av Kristi kropp, att söka oss nära Herren med de medel som alltid står till buds oavsett pandemier eller världskatastrofer: Guds heliga Ord (Skriften) och bönen! Den personliga andakten är ur andlig synvinkel absolut livsnödvändig; betänk i sammanhanget Herrens Ord:

Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matt. 4:4 SFB)

I det fysiska livet måste vi äta för att överleva och samma betingelser gäller för vårt inre liv (vår ande).

Guds Ord är levande och verksamt för vår inre människa och ger oss uthållighet och tröst i alla situationer vilket i sin tur bevarar vårt hopp i Kristus (något vi är i desperat behov av i nuet). Skriften är alltså det enda effektiva vapnet mot fiendens frekventa angrepp mot vårt tankeliv:

Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. ” (Rom 15:4 SFB)

Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.” (Ef. 6:18 SFB)

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” (Heb. 4:12 SFB)

Ansvaret när gäller vårt andliga välbefinnande kan vi inte flytta över på någon annan; inte ens på Kyrkan, vilket blir extra tydligt i den situation som vi befinner oss idag.

Vårt orubbliga hopp!

Av yttersta vikt – särskilt under denna prövande tid – är att hålla blicken fast fixerad vid löftet om Herrens återkomst. Bibelns sista bok ger oss detta trösterika ord att ta med oss i vår vardag – att befrielsens dag närmar sig med hast (se även: Upp.3:11; 22:7, 12):

Han [Jesus] som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus.” (Upp. 22:20 B2000)

Vi bör alla ständigt ha Johannes bön på våra läppar inte minst under rådande situation: ”Amen, kom Herre Jesus!”

När det slutligen gäller Kyrkan, Kristi Kropp, Herrens församling i nuet, så måste vi ideligen påminna oss om och trösta oss med att Herren garanterat för oss att dödsrikes portar aldrig skall bliva henne övermäktiga (Matt. 16:18). Hur illa än omständigheterna må vara så kommer Kyrkan aldrig att dö. Varför? Jo, därför Herren har utlämnat sig för henne (d.v.s. offrat sig; i korsdöden; jmf. Ef. 5:25) och genom uppståndelsen besegrat dödens makt (Upp. 1:18). Alla de som är del av Kristi kropp har genom tron på Jesus blivit införlivade och fått del av det eviga livet. Denna Kyrka är på samma gång synlig och osynlig samt omfattar alla pånyttfödda troende i alla tider överallt; hon transcenderar alla samfundsgränser, kön, tillika etnicitet (Gal. 3:26-28) emedan Herren endast har ett folk: de på Jesus troende! 

”Vi sörjer inte som de andra, de som inte har något hopp”

”Bröder [och systrar], vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” (1Thess. 4:14-18)

Det har knappast undgått någon att det under föregångna helg infallit såväl ”alla helgons dag” som ”alla själars dag” (el. Sön. efter alla helgons dag).  Alla helgons dag firas bland somliga kristna i världen till åminnelse av helgonen (de heliga) som gått före oss in i den himmelska saligheten, medan ”alla själars dag” avser hågkomsten av de själar som avlidit och ännu inte nått den eviga vilan. En sammanblandning mellan dagarna har emellertid skett i vårt land, i vilket ”alla helgons dag” för den sekulariserade svensken innebär ett besök till kyrkogårdens grav och tändandet ett ljus för sina avlidna anhöriga. Alla helgons dag har visserligen alltjämt funnits med i den Lutherska kyrkan (som blev fastlagd helgdag i Sverige under 1950-talet) medan man i kölvattnet av ”Reformationen” kom att upphöra med iakttagandet av ”alla själars dag” i dess romersk- katolska utformning, givet denna högtids obibliska ursprung och praxis.

Nåväl, denna kyrkliga helgdag med avseende på inramning och uttryck – vare sig vi talar om den urvattnade svenskkyrkliga modellen å ena sidan eller den ursprungliga romersk-katolska varianten å den andra – är obiblisk och inget som vår Herre Jesus Kristus eller hans Apostlar iakttog eller ordinerade sina efterföljare att observera. Herren själv önskar nog istället att Kyrkan i nuet lever ut Uppståndelsens liv och är fokuserade på att vara ambassadörer för denna levande realitet. Hur som helst så inbjuder denna helgdag – genom sin blotta närvaro i vår kalender – oss till att reflektera över vår egen kommande död och de anhöriga samt vänner som gått före oss.       

Vad händer med de döda och var befinner de sig just nu?

Det är till Gud människan går i sitt frånfälle; detta oberoende av om hon känner Herren eller inte. Ingen människa undkommer Skaparen!  Skriften säger att när människan dör så reduceras hon till stoft och hennes ande vänder åter till Gud som givit den (1 Mos. 3:19; Pred. 12:7) i väntan på uppståndelsen och den följande domen (Heb. 9:27) där hon kommer ställas till svars av Herren (Ps. 9:8-9; Apg. 17:31; 2 Kor. 5:10); för hur hon levt det liv som Gud givit henne att leva (Upp. 20:12-13). Utfallet av denna totala gudomliga genomlysning (Heb. 4:13) av människan blir antingen evigt liv eller evigt straff (Matt. 25:45-46; Upp. 20:14-15).

Det finns med andra ord alltså en period som löper från människans död till hennes framtida uppståndelse (till kropp och själ/ande) som brukar kallas mellantillståndet.  Det är i detta tillstånd som våra avlidna anhöriga befinner sig just nu. Skriften har olika namn på denna existensform och kvaliteten på denna temporära vistelse skiftar beroende på om man är i Jesus Kristus (d.v.s. på Jesus troende och därmed tillhörande honom) eller utanför Kristus (icke-troende och inte tillhörande honom). I Lukasevangeliet talas exempelvis om paradiset i samband med rövaren på korset, vilken kommit till omvändelsens insikt gällande sin synd och skuld:

”Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: ”Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:42-43)

Jesus själv, lovade sina lärjungar att han skulle gå bort och bereda plats för dem så att de kunde vara hos honom när tiden var kommen:

I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Joh 14:2-3)

Aposteln Paulus understryker: att vara borta från kroppen, innebär att vara hemma hos Herren, något han själv innerligt såg framemot:

”Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren.” (2 Kor. 5:6)

”Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.” (2 Kor. 5:8)

Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.” (Fil. 1:23)

När det sedan gäller de människor vilka Skriften kallar orättfärdiga; d.v.s. de som avlidit utan frälsande tro på Jesus Kristus; dessa kommer Herren att hålla fängslad samt under tuktan intill domens dag (1 Pet. 3:19; 2 Pet. 2:9).

Vårt hopp!

Dagens text gör gällande att vårt hopp vilar uteslutande på Kristi död och uppståndelses faktum. Kristi död, talar om att Herren Jesus Kristus, fullkomlig och rättfärdig, dog för våra synder, i vårt ställe på korset. Skriften gör gällande att syndens lön är döden (Rom. 6:23) och eftersom människan syndar så är hon hemfallen åt detta straff och denna destruktionsmakt (Rom. 5:12). Kristi uppståndelses realitet proklamerar för oss att Gud i Jesus Kristus besegrat synden och döden en gång för alla. Kristus är segerHerren och säger till oss idag:

”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” (Upp. 1:17-18)

Att Herren har nycklarna till döden och dödsriket innebär att Han är den ende som kan befria oss från döden och ge oss det eviga livet.

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? (Joh.11:25-28)

Det är i gemenskap med Jesus Kristus, vilken är livets outsinliga källa som garanterar oss att vi likt vår Herre skall få uppstå (till ande, kropp och själ) till ett liv som aldrig någonsin tar slut. Detta eviga liv som i sin fullhet blir vårt vid uppståndelsen; är ett liv utan de plågor (kroppsliga och själsliga) och sorger som präglar nuets tillvaro.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. *Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. *Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” (Upp. 21:1-5)

Dagens text säger vidare att detta hopp är betingad av vår tro och denna tro är långt mer än ett önsketänkande utan avser en tro som kommer från Herren själv och som Hebreerbrevet beskriver som: ”en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser (Heb 11:1)”. Denna tro är hjärtats tro som Rom. 10:9 talar om:

Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst.  (Rom 10:9)

Den frälsande och rättfärdiggörande tron går alltså med andra ord, hand i hand med en tro på Jesu uppståndelse.  

När 1 Thess. 4: 14ff. säger om ”de andra” att de sörjer utan ”hopp” så handlar detta alltså om dem som inte tror. Utan tro på Jesus Kristus så finns det inget hopp för någon människa och därmed inte heller någon verklig tröst i den sorg som följer på hädangångna anhöriga och nära vänner.

+Magnus    

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång